Fåglar hade en särskild plats i morfars hjärta. Inte så att han var ornitolog eller så. Nä, det var främst småfåglar i trädgården som var det intressanta.
Och då helst de som kunde ses från köksfönstret.
Morfar var bekväm som jag berättat tidigare.
Varje dag, året om, gick morfar ut med smulorna från frukosten och hällde ut dem på en speciell plats på grusgången. Det kunde vara brödsmulor, ost och korv.
På vintern satte han upp talgbollar och fröautomater också.
I rummet mellan hall och kök, även kallat serveringsgången, satt en affisch med Sveriges fåglar. Den brukade jag titta ofta och länge på. Jag tyckte alltid nattskärran såg lite otäck ut.
Morfar kunde berätta om vinterdagen de hade hela grusgången full av röda domherrar, eller flugsnapparna som satt på tvättstrecken och störtdök för att fånga flugor.
Alla småfåglar var välkomna att äta smulorna och mormor och morfar höll noga koll på vad för fåglar som hälsade på.
Men en art var inte välkommen. Det var skatorna.
Så snart en skata slog sig ner och skrämde bort småfåglarna öppnade morfar köksfönstret och klappade med händerna och hojtade så skatorna flög iväg.
Han gick dessutom så långt att han lät fälla en gran i trädgården för det fanns ett skatbo i den.
Men ju äldre morfar blev desto mer mjuknade han för skatorna.
Mot slutet började han prata mer och mer om skatorna, om hur vackra de var, om de hade ungar i boet och hur många de var som bodde på tomten.
Han jagade inte bort dom från smulbordet längre.
Han började till och med prata med dom.
Varje morgon när han gick ut för att hämta tidningen, kraxade skatorna från grandungen i trädgården.
jaja gomorron gomorron på erhojtade morfar tillbaka.
När morfar dog, flyttade mormor och huset såldes till en annan familj.
Jag undrar om skatorna saknade morfar.
