Ford Zodiac

Morfar hade en svart Ford Zodiac.
Röd skinnklädsel, vit ratt, en rund vit knapp som man startade bilen med.
Svarta fenor bak på bilen.
Alla i Svängsta med omnejd kände igen bilen och vinkade när morfar körde förbi.
Det blev extra roligt när mamma lånade bilen och alla fortsatte vinka men hejdade sig mitt i vinket när det satt en vacker blondin vid ratten istället.

Det var ett elände för morfar att hitta reservdelar till bilen. Långt före internet och ebay och andra siter så fick morfar beställa delar från England, så fort något gick sönder.
Tillslut gick det inte mer. Morfar sålde Forden till en bilentusiast som lovade fixa till den och visa upp den för morfar senare. Men han kom aldrig tillbaka och morfar trivdes aldrig riktigt med den nya röda ford escortbilen.
Ingen kände igen honom och den var trång.

Hittar jag någonsin en svart Ford Zodiac med röd skinnklädsel så köper jag den direkt.
Det var snudd på omöjligt att hitta bilder på den bilmodellen för att lägga upp här.
Hittills är detta det enda jag hittade.
Men jag vet att det finns en jättesöt bild på mormor och morfar när de sitter i bilen och äter karlsbaderbullar samma eftermiddag som bilen la av för gott.

Turturduvor

Ja som sagt, morfar kallade mig och min syster för Turturduvorna. Det dröjde väldigt länge innan jag förstod att turturduvor egentligen är benämningen på ett kärlekspar.

Mera sånger!

Två somrar var jag på dagridläger i Karlshamn när jag hälsade på hos mormor och morfar.
Morfar skjutsade mig till och från stallet varje dag.

Morfar körde en vacker svart Ford Zodiak med röd skinnklädsel och bakfenor men ingen bilradio.
Ville man ha musik fick man sjunga själv.

Och det gjorde vi.

Följande låg på repertoaren:

1.Johan på Snippen - morfars paradnummer.
Den sången, förutom björnarna sover, sjöng han oftast.
En egen kortversion som gick ungefär så här


Johan på snippen han köpte ett klaver med åttio basar och fint faner.
Och nu blir det dans varje lördag gud ger
å på bönemöte går nu ingen mer.
För när johan tar klaveret ut i sina händer
Jänterna de skrattar så de visar sina tänder
å johan han spelar så skjortan blir våt.
Han lägger sin själ i varenda dragspelslåt.

den riktiga och betydligt längre texten finns här


2.En gång jag seglar i hamn, fast vi kunde bara refrängen så vi sjöng den om och om igen.

En gång jag seglar i hamn
en gång blir du i min famn
en gång berättas, min vän
sagan om dem
som kommer igen.
En gång i drömmarnas land
vandrar vi två hand i hand
en gång, min älskning,
kommer jag hem till dig.

Hela texten finns här:


3.Gamle svarten - bara refrängen där med.
Vi började alltid skratta på slutet för morfar kunde inte bestämma sig om det var
gamle trogne vän eller trogne gamle vän.

Gamle Svarten, kamrat på vida färden,
Gamle Svarten, den bäste här i världen.
När din vandringsfärd är över väntar gröna ängars klöver,
på dig, min trogne gamle (alternativt gamle trogne) vän.

den riktiga texten finns här:

Vi brukade dessutom byta ut Svarten mot Shottis som hästen hette som jag red på ridlägret.

Björnarna sover

Morfar tyckte om att sjunga.
Han påstod att han absolut inte kunde sjunga men hade ändå en ganska lång lista av guldkorn på sin repertoar.

När vi hälsade på hos mormor och morfar väckte morfar oss varje morgon med att sjunga "Björnen sover".
Jag kan inte minnas när han började göra det bara att han alltid gjorde det.
Med tiden började han improvisera egna texter till melodin.
Texterna kunde vara en sammanfattning av vad vi skulle göra den dagen eller vad det var för dag den dagen.
De kunde vara så här:

Bjeööörnarna såååverrr, bjeööööörnarrna såååverrr i seina leuugna beeooooo(<--blekingska)

ofta började han fnissa mitt i texten när han fastnade i improvisationen.

Sången avslutades alltid med ett rungande
Goood morrrron mina TURTURDUVOR!!!

Till och med när min första pojkvän Magnus var och hälsade på hos mormor och morfar så väckte morfar oss med "Björnarna sover".

Jag hade helt glömt att förvarna Magnus om hur väckningen gick till hos mormor och morfar så blev minst sagt förvånad.

Fiskstoryn en korrektion

Min mamma, som är snäll nog att läsa min Morfarblogg, inflikar att det var inte fiskbilen som var grunden till "Den är fångad på..." historien som morfar berättade om och om igen.

Så här säger hon:

Torsken var färskare än så! Den torsk ,som morfar berömde så, var den som han köpte direkt av fiskaren i fiskehamnen i Karlshamn. Han brukade beställa ett antal kilon av en fiskargubbe från Tärnö. Morfar åkte in på tisdagmorgonen och köpte nyfångad och filead torsk direkt från båten. Fisken var alltså helt nyfångad och det som inte åts till lunch den tisdagen lades i fryspåsar i lämpliga portioner för att sedan ätas varje tisdag. Det var då historien drogs varje tisdag.

En brummande björn

Morfar och mormor hade skilda sovrum.
Morfars säng stod i TV-rummet och mormor hade ett eget rum.
Varje dag efter lunchen, gick morfar och la sig för att vila och somnade ofta med en gång.
Han låg alltid på sidan, ovanpå överkastet med båda händerna under kinden. Och snarkade.

Jag tyckte det var hemtrevligt puttrande ljud medan jag satt och lekte i soffan och radion spelade.

Det var däremot inte så trevligt första gången jag hörde honom snarka.
Mormor och Morfar var och hälsade på oss i Stockholm. Mormor sov i min systers rum och morfar i mitt rum.

Jag vaknade mitt i natten av att det var en björn i mitt sovrum. En morrande uppretad björn.
Det var kolsvart i rummet. Jag såg inget men hörde desto mer och tänkte att här gällde det att fly fort fort fort!

Med bankande hjärta smög jag så tyst jag kunde ut ur rummet.
Ut till TV-rummet där mamma och pappa var.

Det är en arg björn i mitt rum

sa jag med darrande underläpp.

Att det var morfar som snarkade hade jag inte tänkt på.

Stardust

Morfars favoritlåt var

Stardust

med till exempel Artie Shaw & His Orchestra.

Han köpte pianonoter till min syster och hon lärde sig spela den.

Den skulle spelas på hans begravning sa morfar.

Det gjorde den också. Fast från skiva.

Storslaget och vackert och tårarna rann på oss allihop.


Här kan kan du höra Artie Shaws version

av Stardust.

Jag skulle vilja att den spelas på mitt bröllop en dag.

Jag tror morfar skulle gilla det.

den är fångad på söndagen...

I Svängsta, där mormor och morfar bodde,
fanns inte bara Glassbilen utan även en fiskbil som kom varannan vecka och sålde fisk.
Med fiskrika hav, åar och sjöar så fanns det åtminstone på den tiden
(1970-1980talet) gott om färsk fisk i länet.
Morfar var mäkta imponerad av hur fantastisk fisken i fiskbilen var.
Han berättade med eftertryck och känsla om hur fisken var
1.fångad på söndagen
2.rensad på måndagen
3.paketerad fryst och kyld
4.utlevererad på tisdagen med fiskbilen.

Det känns som om jag missat några led nu för historien var mycket längre när morfar berättade den.
Varje tisdag hade vi fisk hos mormor och morfar.
Det hände att det var fler gånger per vecka ändå.
Varje gång berättade morfar fiskbilshistorien.
Vi log och ooo:ade och aaa:ade för att vara artiga och snälla mot morfar
som med åren glömde att vi redan hört den.

Nu skulle vi gärna höra den igen från honom.
Det är lite därför jag skriver den här bloggen.

För att få höra det igen

som jag inte förstod då

att jag skulle sakna.

Röka pipa

Morfar började röka när han var 15 år.
Åtminstone sa han det själv.
Han rökte framför allt pipa.
En tobak som förpackades i ett ljusblått rektangulärt pappersfodral med plast runt med en ståtlig fullriggare på omslaget.
Vi barnbarn fick hjälpa till att stoppa pipan och gjorde krumelurer med de vita piprensarna.

Jag tyckte det luktade så gott.

Ovanför morfars röda, stickiga fåtölj med snurrfotpall, var en gul fläck i taket.

Morfar brukade puffa långsamt på den bruna pipan, sluta ögonen och humma förnöjt.

Vi fick inte vara i rummet om vi hade nytvättat hår, sa mormor.

Jag tyckte om att lägga mig på mage över snurrpallen och snurra runt runt medan radion skvalade och morfar bolmade.

Han var passionerad rökare och sa att han skulle röka hela sitt liv.

På sin dödsbädd skulle han med darrig stämma be om pipa och tobak och ta en sista rök.
Några dagar efter hans 65års dag kände han sig lite risig.

Det är säkert rökningen! sa mormor som vanligt.

Men det var något som tog skruv i morfar tillslut och han beslöt sig för att testa att sluta röka.

Utan ett återfall var han sen rökfri till sin död vid 83 års ålder.

De som köpte mormor och morfars hus verkar inte vara mycket för underhåll.

Den gula fläcken finns nog fortfarande kvar.

Mor och jag

Mormor hette egentligen Ruth,
men morfar kallade henne alltid för en av två namn;

Mamma eller Min älskade hustru

men också team-namnet Mor och Jag
förekom när han menade sig själv och mormor.

Ruth och Tage spelade och tävlade ofta i bridge.
Morfar ringde alltid och anmälde dem till tävlingarna som "mor och jag".

De hände att de vann emellanåt och resultaten publicerades alltid i Karlshamns Allehanda.

Arrangörerna beslöt sig vid ett tillfälle för att skoja med morfar.

Följande dag kunde man i tidningen läsa
att deltagarna Mor och jag hade vunnit första pris.

Casino

Morfar lärde mig spela casino.
För att vinna ska man samla på flest kort, flest spader och alla ess.
Finast är ruter tio.
Den kallas Storan.
Näst finast är spader två som kallas Lillan.

Ett poäng för varje ess. Två för flest kort.
Först till tjugo vinner.

Vi satt i TV-rummet som också tjänade som morfars sovrum.
Han i den stickiga röda snurrfåtöljen, jag hängandes över soffarmstödet.
Korten på det bruna träbordet emellan. Ovanpå stod radion i trä med de små söta runda knapparna.

Det var en strid på liv och död. Vinna var det enda som gilldes.
Jag knep Storan genom tur och list, tittade förväntansfullt på morfar.
Morfar spärrade upp ögonen och utbrast med eftertryck;

Din SLYYYNA!!!

Jag fnittrade förtjust.

Långt senare i ett vuxet liv,
lärde jag mig att slyna inte är ett direkt rumsrent ord.

Men en man född 1919 som är en mästare på bridge låter sig inte hämmas för att han spelar mot en 7åring.