Morfar började röka när han var 15 år.
Åtminstone sa han det själv.
Han rökte framför allt pipa.
En tobak som förpackades i ett ljusblått rektangulärt pappersfodral med plast runt med en ståtlig fullriggare på omslaget.
Vi barnbarn fick hjälpa till att stoppa pipan och gjorde krumelurer med de vita piprensarna.
Jag tyckte det luktade så gott.
Ovanför morfars röda, stickiga fåtölj med snurrfotpall, var en gul fläck i taket.
Morfar brukade puffa långsamt på den bruna pipan, sluta ögonen och humma förnöjt.
Vi fick inte vara i rummet om vi hade nytvättat hår, sa mormor.
Jag tyckte om att lägga mig på mage över snurrpallen och snurra runt runt medan radion skvalade och morfar bolmade.
Han var passionerad rökare och sa att han skulle röka hela sitt liv.
På sin dödsbädd skulle han med darrig stämma be om pipa och tobak och ta en sista rök.
Några dagar efter hans 65års dag kände han sig lite risig.
Det är säkert rökningen! sa mormor som vanligt.
Men det var något som tog skruv i morfar tillslut och han beslöt sig för att testa att sluta röka.
Utan ett återfall var han sen rökfri till sin död vid 83 års ålder.
De som köpte mormor och morfars hus verkar inte vara mycket för underhåll.
Den gula fläcken finns nog fortfarande kvar.
